Sydamerika

El Chaltén – Capital Nacional del Trekking

Till det lilla stället El Chaltén tog vi oss med resans längsta busstur, som blev ännu längre när busschauffören körde fel. Ca 30 timmar spenderades i buss innan vi till slut var framme, då var klockan runt 04:30 på morgonen och vi hade inget hostel bokat… vi irrade omkring i mörkret och knackade dörr både här och där utan framgång innan vi till slut gav upp och satte oss och väntade utanför ett bageri tills de öppnade kl. 7 så att vi kunde få i oss nåt att äta. Till slut löste det sig som det alltid gör på ett eller annat sätt och vi fick en sängplats var som nyttjades omedelbart!

Man inser snabbt att detta lilla samhälle i princip är uppbyggt runt vandringsturer. Överallt går folk omkring med vandringsskor, stavar och annan vandringsutrustning. Även bergsklättrare var det gott om och jag kunde inte undvika att än en gång bli sugen på att klättra! Men det fick bli vandring för hela slanten den här gången, och det gick verkligen inte att bli besviken efter att ha sett ett otal fantastiska vyer under ett par fantastiska dagar (:

Första dagens vandring gick upp till Glacier Piedras Blancas, det blåste nog stormbyar här uppe men utsikten var helt sagolik!
Den mest kända och högsta toppen, Mount Fitz Roy.
Samhället El Chantén på väg hem från vandringen. Såklart var vi kameraidioter sist ned från berget och vi hann tillbaka precis före mörkrets infall. Det gäller att utnyttja tiden till max! (:

Dagen därpå begav vi oss upp mot Laguna de los Tres. Jag och Mikael hade bokat buss och åkte lite tidigare. Vi fick senare sällskap av Fredrik och våra vänner från Holland, Remco & Marlous som låg och drog sig och åkte taxi till starten av vandringen. Flashpackers!
Det undgick nog ingen att vi befann oss i ett blåsigt område. Så här såg det ut överallt i skogen där vi gick.
Eftersom vi gick ut tidigare än de andra tog vi det riktigt lugnt på vägen och gjorde fler fotostopp än vi brukar. Hittade några små fina blommor och tänkte att jag kunde ta ett par annorlunda bilder till skillnad från alla landskapsfoton. Hur snyggt man sitter när en sån här bild blir till kan ses på Mikaels blogg 😉
När vi släpat oss flera timmar uppför bergen fick vi till slut avnjuta den här utsikten, Laguna de los Tres. Finns helt klart sämre ställen man lunchat på!
Det fanns en kulle till däruppe där folk gick upp så vi beslöt oss för att se efter vi också. Helt okej utsikt här också skulle det visa sig (:
En Condor glider omkring bland bergstopparna. Gigantiskt stor fågel som mäter över 3 meter mellan vingspetsarna!

Annonser

Bariloche & El Bolsón

När man vaknade till på bussen som tagit oss till Bariloche så trodde man först att man lämnat den Sydamerikanska kontinenten. Här är de flesta husen byggda i sten och timmer så att det mer liknar en Schweizisk alpby. Det är charmigt och jag gillar stilen, men det gick nog över gränsen när vi kom tillbaks från en vandring och de spelade musik i samma stil ^^ (tänk ”Tyrolerhatten”).
För att se oss om så tog vi först en cykeltur runt området och konstaterade att det är mycket behagligare att rulla nedför på Dödens Väg i Bolivia än att trampa upp och ner i detta bergiga landskap…

Även polishuset i Bariloche är byggt i samma alpstil som övriga hus.

Senare begav vi oss till fots upp i bergen till ‘Refugio Frey’, en ganska krävande vandring som tog totalt 5,5 timma, men det var så värt det när man till slut kom upp och fick bevittna vyerna! Det var en del folk som tältade här, de verkade mest bergsklättrare att döma av utrustningen de hade. Såg även några klättrare men kunde inte komma tillräckligt nära med kameran för att få någon bra bild… Blev riktigt sugen på att klättra själv, påminner mig själv här än en gång om att köpa utrustning när jag kommer hem!

Vi tog oss även upp till utsiktsplatsen ‘Cerro Campanario’, men denna gången med sittlift pga ömma fötter och knän sedan turen till Frey. National Geographic rankar utsikten här uppifrån som en av världens 10 vackraste, och det är verkligen grymt fint! Hoppas att jag lyckades fånga det hyfsat bra på bild så att ni kan försöka föreställa er…
Bilden är ett panorama och kan klickas upp för att ses i full storlek.
Bariloche är annars mest känt för vinterturister som en av Sydamerikas större skidorter och för sin choklad, gissningsvis ytterligare en tradition som Schweizare/Tyskar för med sig hit. En låda fick såklart köpas för att kontrollera kvalitén, och kvalité var det (:
Denna gamla husbil stannade till när jag var ute och gick. Hade varit schysst att åka land och rike runt med en sån här nere (:

Vi har nu tagit oss ner till El Bolsón som ligger ett par timmar söder om Bariloche. Har gått en vandringstur här också, annars har fokus mest varit på att äta gott, bada i sjö och allmänt slappna av i värmen, då det troligen är något vi kommer sakna de kommande veckorna. Ikväll ska vi avverka resans längsta busstur som beräknas ta 26 timmar! Vi har förberett oss så gott vi kan med att baka kakor och annat gott (:
Ett par bilder över Rio Azul (Den blå floden) utanför El Bolsón.


Chile – San Pedro de Atacama & Valparaíso

Nu börjar den här bloggen släpa efter ganska mycket men jag ska försöka återge Chile, trots att det var ett tag sen vi var där nu.
Det första stället vi kom till var Chiles äldsta stad, San Pedro de Atacama, en liten ökenstad ganska lik den trötta hålan Uyuni i Bolivia jag skrev om sist. Mitt första intryck var att här ville jag inte stanna längre än nödvändigt!
När vi lämnade stället fyra dagar senare så kunde man dock se tillbaks på en riktigt kul vistelse (: Vi hade då hunnit med att äta en massa riktigt god mat, åka ”sandboard” dvs snowboard på sanddyner, och dessutom varit på privat utflykt med killen som arrangerade sandboardingturen, Sébastian, en störtskön rastasnubbe, och hans tjej. Det blev en riktigt soft heldag då vi egentligen bara skulle gå förbi hans shop och hämta en dvd med filmklipp från turen vi gjort dagen innan. Vi blev först bjudna till deras hem som låg strax utanför stan. De bodde i ett litet hus, spartanskt inrett med ett oljefat och någon ranglig bokhylla som de betalade drygt 3000 svenska kronor i månaden för. Inte mycket för pengarna alltså, men så kan det gå om man först bygger svart för att bo gratis, och sen kommer någon och köper marken du bor på och kräver dyr hyra!
Då Sébastian hade en ledig dag föreslog de att vi skulle hyra en bil tillsammans. Vi hade inga andra planer och hakade på direkt! De sa till oss att ta med badkläder och vi körde iväg en bit utanför staden till några varma källor som kom från en vulkan. Vattentemperaturen låg på 33 grader och det var som att vara på ett utomhus-spa. Ingen hade bråttom därifrån och vi blev liggande i vattnet i flera timmar! Så stavas R-E-L-A-X!

 

Fredrik kör sandboarding.

Från San Pedro tog vi oss vidare neråt i Chile med en 19 timmars nattbuss till Augusto Pinochets hemstad, Valparaíso. Staden ligger vid havet men har stora nivåskillnader. Hus har byggts på alla möjliga och omöjliga ställen på kullarna som omger stadskärnan och att dessa fortfarande står kvar är förvånande. Ännu mer förvånande är att dessa hus överlevde en kraftig jordbävning i februari förra året på 8,8 på richterskalan!
Valparaíso är en stad med mycket färg på husen och det verkar finnas en hel del konstnärer som fastnat här, både de traditionella som målar tavlor och de lite mer moderna som skapar underbart vacker gatukonst i form av graffiti.Vacker stad som sagt, men här fick vi även uppleva en tråkig sak; hur det känns att bli rånad! Jag personligen hade turen att klara mig, den som råkade illa ut var Fredrik. Vi tog som vanligt med oss våra kameror och strosade runt i stan för att se oss omkring, när vi tydligen halkade in på fel gata. Fredrik stannade för att ta en bild medan jag sakta fortsatte gå. Från ingenstans dyker det upp tre snorungar beväpnade med nån form av kniv och nåt som liknade en träpåk och ingen av oss hann knappt reagera innan de skurit av väskan och sprungit från platsen. Lyckligtvis kom ingen till skada och den materiella förlusten blev inte så stor…
Strax därefter mötte vi en kvinna som på spanska, efter vissa bekymmer, lyckades förklara för oss att vi snabbt måste ta oss därifrån och att vi haft tur som inte blev av med kameror, kläder, skor och hela baletten! Sagt och gjort, vi tackade för hjälpen och började gå i den riktning hon pekat. Men varje människa vi såg blev i våra ögon potentiella rånare och vi beslöt att inte riskera en repris på det som just inträffat och sprang nedför gatorna tills vi återigen befann oss bland folk!

En Chilenare, alternativt Irländare, som förskönat sin Volvo 240 till perfektion!Kanske det mest miljövänliga fordon vi sett i Sydamerika hittills, en trådbuss.

 

Nästa uppdatering blir från Argentina och Bariloche där vi befinner oss nu! Här liknar mer en alpstad än Sydamerika.. ni får se vad jag menar.


Salar de Uyuni

En av de saker jag på förhand mest såg fram emot på resan var att hoppas få se Salar de Uyuni efter att det regnat. Sån tur hade vi såklart inte, chanserna till regn här verkar vara mycket små. Såklart inga ledsna miner för det, då det ändå blev en riktigt kul upplevelse på flera sätt! Salar de Uyuni är världens största saltfält och ligger i södra Bolivia, på gränsen till Chile. Turen utgick från den lilla staden Uyuni, där vi, tack och lov, bara behövde spendera en natt. En riktigt trist ökenhåla som helt saknade charm… Det var väl knappt värt att ens ta fram kameran, här ser ni varför…

Vi behövde dock bara ta oss ett stenkast utanför den lilla staden för att hitta en bra anledning att ta fram kameran, en tågkyrkogård! Massor av gamla ånglok och vagnar står övergivna här sedan 1940-talet då gruvindustrin dog ut. Jag fick anstränga sig för att få till den öde känslan på bild som man ville ha, för vi var inte direkt ensamma därute bland tågen. Tålamod och Photoshop fixade dock bort de linslusar som störde!

Efter att ha traskat runt bland gamla tåg begav vi oss ut i öknen på riktigt. Det var platt och det fanns i princip ingenting som hjälpte en att bedöma avstånd, och långt åkte vi, så det var lite drygt emellanåt. Här stannade vi vid ett ställe där de skrapat ihop högar av salt för att de ska torka, det är nämligen inte så att denna saltöken är helt torr, utan det som ser ut som is är vatten som runnit ur de uppradade salthögarna. Denna numera öken av salt är egentligen bottnen till en förhistorisk sjö som torkade ut för typ 40 000 år sen. Skiktet med salt är upp till 20 m djupt och utgör en yta ungefär lika stor som Skåne, och här finns totalt ca 10 miljarder ton salt!

Här ett hotell/museum uppbyggt av salt. Av skylten att döma var det vissa besökare som inte tyckte det var nog salt… De tre på bilden är våra Argentinska vänner från Buenos Aires, Clara, Francisco och Ignacio, som vi kanske träffar på igen när vi kommer till deras hemstad senare i år. Garanterat blir det isf revansch i kortspelet ”Chancho” som gav en lika ömma fingrar som goda skratt (:

Vår bil, en Toyota Landcruiser, framförd av vår inte alltid helt socialt kompetente guide Octavio, som bitvis hade problem att göra sig förstådd till och med på sitt modersmål spanska, tog oss ändå tryggt och säkert hela vägen till Chilenska gränsen utan bekymmer, vilket man inte kan säga om en av de andra bilarna, vars kylare började koka, och därefter fylldes med det mesta som ryms mellan grusigt pölvatten och Coca-Cola…

Stor öken, små människor..

När vi gav oss iväg på morgonen den andra dagen var det slut på platta bekväma vägar, men med sköna toner från Jack Johnson, reggaebandet Fyah Walk från favoritstället Byron Bay i Australien, och en del annat, glömde man bort att det skumpade konstant i ett par timmar och det var dags att kliva ur bilen och spana på lite rosa fåglar, flamingos!

En något skev flamingo i ett försök att göra ätandet av bottenslam lite mer intressant… Flamingons rosa färg kommer för övrigt från det den äter, något som är besläktat med pigmentet i morötter, så nu vet ni det också!

Ett annat skumt djur som lever mitt ute i öknen är den här pajasen som ser ut som en korsning mellan kanin, känguru och ekorre som inte sovit på 30 år… Vizcachas kallas dom visst.

Här följer så ett axplock av de otal laguner vi körde förbi. Till en början rätt så kul att se, tills man tappade räkningen och knappt orkade titta…

Till sist ett par ökenbilder från vad jag tror är Atacamaöknen, som till största delen ligger i Chile, men som även sträcker sig en liten bit in i Bolivia och är världens torraste plats. Senast det regnade här var 1971, innan dess hade det inte kommit en droppe på 400 år! Jag passade även på att klättra lite ”bouldering” för mig själv när vi stannade till ute i öknen, vilket gjorde mig grymt sugen på klättring igen! Ska leta vidare efter möjlighet att klättra under resans gång…! Det var allt för den här gången, nästa inlägg blir från ett nytt land, Chile.

Peace


Sucre & El Camino de la Muerte

Sedan strax innan jul har vi befunnit oss i staden Sucre, som är betydligt  mindre än La Paz som vi lämnade. Vi bor på ett litet hostel som ligger i anslutning till en spansk språkskola, för 45 Bs (1 boliviano = 1 sek) per natt och vi tar mer eller mindre hand om stället iom att killen som äger stället inte syns till för ofta, förutom när han kommer förbi för att spela poker en stund med oss eller bara titta till det… Insatsen i poker brukar vara en tia, för oss är det ju bara en symbolisk summa, för en spanskalärare  på skolan motsvarar det nästan en timlön (de tjänar 12).

Pique a lo Macho har blivit vår favoriträtt sedan vi kom till Sucre. Ganska enkel rätt egentligen som består av massor av pommes i botten, kött, korv, ägg, tomat, majonnäs, sås och nån pepparfrukt ovanpå i ett stort berg, så mätt blir man garanterat för de 30-40 kr man får betala!

Det sista vi gjorde innan vi lämnade La Paz var att cykla ”dödens väg”, El Camino de la Muerte på spanska. Vägen var tills för ca 4 år sedan den enda förbindelsen mellan La Paz och Coroico, och trafikerades då av både bussar och lastbilar som  ibland blev tvungna att mötas. Hur detta gick till är svårt att förstå när man ser vägen, som på många ställen är ganska smal för ETT större fordon… mindre svårt att förstå är hur vägen fick sitt namn! Då vägen var aktiv dog ca 100 personer om året här (har hittat uppgifter på 200-300 också men 100 enligt vår guide), men även efteråt har det skett olyckor med cyklister som kört över kanten. Senaste dödsfallet ska ha varit för ett halvår sen då en tjej körde utför ett stup hon verkar ha missat pga dimma.

Första biten bestod av asfaltväg med otroliga vyer när man susade ner i djupa dalar med små vattenfall som sipprade nedför bergväggarna bredvid en. Tyvärr fick vi inte mycket bilder härifrån då kamerorna mest låg i minibussen som åkte bakom oss, så de bilderna tar jag själv med mig i minnet (: 85% av cyklingen bestod av nedförsback så det var riktigt tacksam åkning! Innan vi skulle in på den delen som kallas ”dödens väg” stannade vi en stund för att betala 20Bs i vägtull, och fick där sällskap en stund av två charmiga småkillar på 4 & 6 år som jag bara var tvungen att få en bild på (:

Nu började det roliga! 😀 Full rulle nedför vad som kallats världens farligaste väg, på en heldämpad mountainbike, det är lika med adrenalin!!! Vägen är grusig, stenig, full av blinda svängar och saknar i princip helt vägräcken. Största fallhöjden ned är 400m! Och ja, det är på många ställen 90 grader rakt ner, men det hindrade inte oss från att utnyttja större stenar för att hoppa hej vilt med cyklarna 😀 Vår guide såg ut att trivas med att ha oss i sin grupp och körde på ordentligt, förbi flera andra grupper som inte verkade lika intresserade av att provocera fram sitt adrenalin. Totalt cyklade vi 6,4 mil och när vi kom ner befann vi oss i tropisk miljö, betydligt varmare och fuktigare än när vi startade på 4700m höjd utanför La Paz. Fredrik var den ende som råkade ut för missöde när han lyckades krascha ner i ett dike/bergvägg strax före slutet. Om detta berodde på vanligt övermod eller de faktum att vi precis blåst om två tjejer för att man måste köra om tjejer och visa vem som äger, låter vi vara osagt 😉

Så vad gör vi då i stilla Sucre? Vi hade tänkt åka vidare efter julhelgen, men så föll det sig så att den Bolivianska regeringen tyckte att det var dags att sluta subventionera en del av bensinpriset, med påföljden att det enligt uppgift gick upp 70%, folk blev såklart förbannade och både strejker och vägspärrar var ett faktum, så vi har varit fast här. Nu ser det dock ut att ha lugnat ner sig, så imorgon på nyårsdagen ska vi försöka ta oss vidare till Uyuni och saltsjöarna där. Det blir det sista vi ser av Bolivia innan vi reser över gränsen till Chile och Atacamaöknen.

Jag önskar alla er där hemma ett Gott Nytt År! Mitt eget kunde börjat tråkigare än en tur i Salar d’Uyuni, vilket ni kommer förstå när ni ser bilder därifrån! För en gångs skull håller jag tummarna för regn, iaf innan vi kommer dit. Om det faller sig så, då tror jag att jag får se nånting som man inte ser någon annanstans i världen (:

Här följer lite bilder från Sucres marknad, och ett par äldre från La Paz som jag glömt lägga upp…

 

 

 


Huayna Potosí

Huayna Potosí, det högsta och mest populära berget att bestiga i La Paz närhet, tyckte vi verkade vara en kul utmaning då vi blev informerade av en puäohgav stadens resebyråer att det skulle vara en ganska enkel ”trekking” (vandring) som alla kunde klara av. Det skulle senare visa sig att det inte var riktigt så enkelt…

Vi åkte från Bolivias huvudstad La Paz på 3600m höjd, till ett första camp vid berget som låg på 4700m höjd, vilket inte var någon direkt skillnad då vi acklimatiserat oss ganska bra till den höga höjden på de åtta dagar vi varit här (vilket var rekommenderat minimum för att bestiga berget). Första dagen av denna tredagarstur tog vi oss upp till en del av glaciären  för att öva oss i användandet av isyxa och grampons, som är typ en spiksula man har under skorna när man går på glaciären. ”A walk in the park” tyckte jag efter att det var avklarat och vi var tillbaks i stugan. Där satt vi med vår nyfunne vän Gerald, från Skottland och pratade om allt möjligt, brände engelska flaggan i öppna spisen och sånt som man brukar göra… om man är skotte?!

När det så blev läggdags började problemen. Då, om inte förr, märkte man av att man befann sig på än högre höjd än man vant sig vid. Det resulterade i nästintill ingen sömn alls den natten, med en snittpuls på typ 110 slag i minuten, vilket inte är helt optimalt när man försöker slappna av! Än värre blev det nästa gång det var dags att sova, klockan 17 dagen  därpå efter att ha släpat sig upp till 5300m höjd till en liten stuga mitt på berget för att sova en stund innan vandringen mot toppen skulle börja efter midnatt. Inte en blund i ögonen där heller, men med ytterligare timmar av seg bergsklättring/vandring (definitionsfråga beroende på om man frågar resebyrå eller utövare) i benen, gavs inte de bästa förutsättningarna för att orka nå toppen. Till råga på det misstänker vi nu i efterhand att vi alla tre blivit matförgiftade då vi alla haft problem med magen och fått blå läppar…

Vid midnatt väcktes vi av guiderna och det var dags att påbörja sista etappen mot toppen. Jag hade bankande huvudvärk och kände inte alls för att bestiga berg. Knappt hann vi få i oss nån frukost (läs en kopp coca-te) förrän vi stod ute med varsin pannlampa i mörkret och sakta började trampade iväg över glaciären. Vi var mer eller mindre helt slut när vi började gå, ändå plågade vi oss fram i 3 timmar och 40 minuter innan vi tvingades ge upp och vända ner igen. Då hade jag spytt tre gånger, och Fredrik hade trillat ett par gånger, antagligen av utmattning. Då hade vi ”endast” ca 250m kvar till toppen, vilket kändes surt, men vår guide sa att det antagligen skulle ta oss ca 2 timmar till, eftersom vi var ganska långsamma. Till saken hör att det som resebyrån omnämnt som ”vandring” innehöll både klättring på extremt små isplatåer där man knappt fick plats med fötterna, vertikal klättring, samt att hoppa över glaciärsprickor så djupa att man inte såg slutet på dem… detta skulle alltså ”vem som helst” klara, enligt dem!

När vi senare på dagen tagit oss ända ner till den första basstationen, där vandringen började, så kände vi oss ändå nöjda med vår prestation, med tanke på omständigheterna. Vi kunde trots allt njuta av de fantastiska vyerna som man verkligen inte ser varje dag!

Så för att sammanfatta:
JA, det var sjukt jobbigt!
JA, jag hade gärna försökt igen, med bättre förutsättningar!
JA, det är en skön känsla att ta sig högt upp på ett berg som är så stort att det är svårt att beskriva för någon som inte själv varit där!
NEJ, det är inget för otränade personer, så som resebyrån uppgav! Det krävs både fysisk och psykisk kraft att klara av en sådan utmaning!

Här följer även lite bilder från området kring Huayna Potosí. Det är svårt att på bild förmedla hur stora avstånd det är man rör sig över när man ska upp på berget, ni får leta efter små hus och andra saker på bilderna och försöka föreställa er så gott ni kan.

Vissa bilder går även att förstora!

Första basstationen på 4700m, Huayna Potosí i bakgrunden.

Utsikt från andra stationen på 5300m höjd. Basstationen är den lilla gröna pricken nere vid dammen.

Den lilla stugan (om ni hittar den, mitt i bild) är den stuga som syns nedanför på föregående bild, vår station låg på berget ovanför.

Panorama över H.P. Går att klicka upp till större bild.

Vår minibuss fick passande nog punktering precis vid en gravplats för gamla gruvarbetare i området, så vi passade på att knäppa lite bilder under däckbytet.

Det var allt för idag. Nästa gång berättar jag om hur det var att cykla 6,5 mil nedför ”dödens väg”.

Nos Vemos!


Lago Titicaca

Häromdan besökte vi Lago Titicaca, sydamerikas största sjö belägen 3800m över havet på gränsen mellan Bolivia och Peru. Resan började med buss, den bussen kördes sen över vatten på en inte helt pålitlig och svajande pråm (med våra mått mätt, dock kassaskåpssäker sett med Bolivianska ögon). Vi passagerare fick som tur var åka över med en mindre båt. Sen fortsatte bussresan på serpentinvägar genom ett imponerande landskap. Dock stannade vi aldrig längs vägen, så det blev tyvärr inga bilder därifrån. Sista biten tog vi oss med ännu en båt ut till Isla del Sol, eller Titicacaön som den också kallas. Båten, som kördes i max 5 knop i minst 1,5 timma, var ”knökfull” och varm som en bastu. Väl på ön trodde man att man skulle få andas ut, men icke! Där möttes vi direkt av vad som kändes som världens längsta stentrappa, och när man befinner sig på den höga höjden känns varje steg uppför som fem!

Visst var det fin natur vid sjön men inget spektakulärt. Det fanns heller inte något direkt att göra på ön, så vi fick roa oss med att ta våra kära kameror och gå en sväng runt ön och såhär såg det ut, först en överblick över Isla del Sol.

– Det går att klicka på bilderna för att se dom i större storlek